http://annamariajacobson.webblogg.se berättar!

Det här hände för inte så många år sedan. Kanske 3 eller 4 år sedan. Ännu en av våra sommarstuge berättelser, kanske den läskigaste utav dom alla jag vet. Kanske för att jag med egna öron hörde det. Det var jag, storebror, storasyster, mamma, pappa och dåvarande pojkvännen till min storasyster som vi kan kalla Jens. Vi satt på uteserveringen vi har på våran gård och mamma berättar om alla läskiga saker vi varit med om därute. Jens fnyser till och säger med muttrig röst:
"Pöh! Jag tror då inte på något sådant nonsens!". Alla var tysta och tittade lite på honom.
Efter en stor grillmiddag med suverän efterrätt bestämmer sig mamma och storasyster för att ha lite tjejsnack, bara dom två. Vi andra sitter kvar vid bordet.

Mamma och syster går en lång bit in i skogen på våran ö. Vi alliopa kan ön utantill, vi har gått genom varenda vrå i skogen. Men den här gången gjorde mina två familjemedlemmar lite större fynd. De hittade ett gammal fallet hus. Säkerligen från Finlandskriget som pågick på våran ö. Där finns det leksaker, sängar, ja allt ni kan tänka mig. Mamma går igenom lite saker och hittar sådant som var det värsta för barn förr i tiden. Agaverktyg. Remmar, piskor. Och dessa var inte gjorda för några hästar inte! Mamma blir förbannad, tar piskan och förbannar huset för att dom agat barn i den forna familjen. Mamma och syster bestämmer sig för att ta med sig några saker, för att visa oss vilka hemskheter de sett. Mamma förklarar för syster att dom ska gå till vänster, för att det var där dom kom ifrån. Dom går en lång stund tills dom upptäcker att dom kommer tillbaka till huset. Syster säger då att dom kom från höger och de går åt högerhåller. Samma visa, de kommer tillbaka till huset. Min syster börjar bli lite nervös och säger till mamma att hon måste lämna sakerna om dom ska komma därifrån. Mamma vill först inte lämna sakerna, men gör det ändå. Och till slut kommer de hem...

Vi sitter vid bordet när dom kommer tillbaka. Lite bleka i ansiktet och vi skämtar och frågar om dom sett spöken på vägen! Dom berättar vad som hänt och Jens utbrister att det "finns inte spöken på vår jord.". Då kommer ett vrål, inte från våran värld från skogen som varar ca en halv minut och då kändes det verkligen som blodet skulle isa! Efter det har Jens inte sagt något om spöken, inte nämnt något. Men efter den dagen, så vet vi att han också tror!