Jag tänkte att vi kanske skulle få förklaringar på detta, däremot använder jag wikipedia som källa, så detta är inte helsäkra källor, däremot är väl inte allas tro på spöken säkra heller, eller hur?

Kort och gott om spöken/andar:

• Spöken är den välkända typen, en vålnad, eller en vilsen själ som inte får vila ifrid.Spöken är ofta bundna till platser men kan drivas ut av Medier som påstås kunna "tala" med andarna.
• Poltergeist är ett slags spöke men som gillar att välta möbler eller att få saker att flyga. Liksom spöket kan det fås bort med medier men är dock inte bundna till platser på samma sätt som vanliga spöken.
• Gengångaren är som en bild eller ett filmklipp som spelas upp. Det finns ingen som helst chans att få kontakt med det. Gengångaren är alltid bunden till en plats, ofta till en tid också.
• Med gast syftar egentligen inte på ett spöke utan mer en spöklig känsla, eller "gastkramning". Men det används ofta som en synonym för spöke.
• Ett annat ord för spöke är fantom (ytterst av grekiska φάντασμα (fántasma), "fantasisyn").

Längre förklaring om spöken/andar:

Ett spöke är enligt folktro och parapsykologi en avlidens ande, själ eller immateriella skuggbild. Ordet är inlånat från lågtyska (spook), men flera äldre synonymer existerar (se nedan). Tron på spöken har existerat i alla kulturer genom alla tider och hör till folktrons allra mest gemensamma föreställningar. Trots otaliga "spökjägares" försök att bevisa motsatsen finns det dock inga vetenskapliga bevis för att spöken skulle vara annat än skrock och övertro.

Spökena, såsom de beskrivs i berättelserna, kan grovt sett indelas i två kategorier. Till den ena kategorin hör spöken som på något sätt aktivt söker kontakt med de levande. En vanlig föreställning är att spöket har något ogjort eller otalt i de levandes värld, och därför inte kan finna vila i livet efter detta. Till den andra kategorin hör spöken som endast ger sig till känna utan att visa något direkt tecken på medvetande. Till den senare kategorin hör vanligen att spökerierna upprepar sig, ofta i form av en återuppspelning av forna händelser. Dessa kallas då gengångare och är omöjliga att ta kontakt med.

Gengångare brukar uppfattas som människor som har dött på ett våldsamt eller olyckligt sätt. Den osaliga anden kunde besöka inte bara dem som var inblandade i dennes död utan även oskyldiga. Ibland vidtog man speciella åtgärder för att förhindra detta - exempelvis kunde den dödes kropp förankras (t.ex. pålas i marken) eller begravas på särskilt sätt, jämför Bockstensmannen. Hur spridd uppfattningen varit och i hur sen tid den förekommit visas av att man när Karl XII:s grav öppnades i sen tid fann man att hans fötter sammanbundits.

Spöken kan ge sig till känna på olika sätt. Genom ljud (ofta steg), temperaturförändringar, mer eller mindre tydliga synintryck samt genom att ställa till med ofog i inredningen. Det senare gäller särskild det slags spöke som kallas knackande eller poltergeist.

Ett spöke är vanligen en människa som levt och dött på den plats den sedan hemsöker ? i kyrkor, på kyrkogårdar och galgbackar eller, om de varit missdådare, på de platser, där de övat sina illgärningar. Även slott och herresäten är klassiska spökplatser. I modern tid verkar stora opersonliga platser ha övertagit en del av deras roll som spökvisten, en av de populäraste varianterna av moderna spökhistorier är underjordiska kulvertar under exempelvis stora sjukhus (såsom i Lars von Triers teveserie Riket). Det finns också legender om spöken som rör sig över stora områden ? Ahasverus och den flygande holländaren är exempel på sådana sägner.

Spöktron är starkt knuten till mörkerrädsla, och de flesta spökberättelser utspelar sig under natten. I svensk folktro blev ett spöke under dagen osynligt och orörligt, och den som råkade passera en sådan dagståndare kunde bli gastkramad. Det har även förekommit föreställningar om att själens vårdande kunde leva vidare efter att dess skyddsling gått bort, och en sådan herrelös vård är den ursprungliga vålnaden.

Spöken förekommer redan i de isländska sagorna. En av de termer som används om en gengångare är draug. I senare norsk folktro var draugen namnet på en drunknads vålnad.

Spöken sägs vara gjorda av ektoplasma och läran om spöken kallas ektologi. Ett spökherravälde kallas ektokrati.

Gast används i stora delar av södra Sverige som ett samlingsnamn för döda övernaturliga företeelser som spöken. Längre norrut syftar gast på odöpta mördade barn och mylingar (fördrivna foster). Ordet gasta härstammar från gastarnas läte, oftast gälla skrik och skratt.

 

Som sagt, källa : wikipedia