Jag har alltid trott på spöken och övernaturliga ting, men jag blev verkligen övertygad på riktigt för några år sen. Jag var ca 11 år, och det var mitt i natten. Jag sover alltid nätterna igenom och har alltid gjort, och har väldigt svårt för att vakna. Mitt rum där vi bodde då var ganska smalt, och längst bort i rummet hade jag ett fönster där månen brukade lysa in om nätterna när det var fullmåne. Låter väldigt klyschigt, jag vet. Men ialla fall; denna natten vaknade jag, klockan var runt tre och det första jag fick se när jag vaknade var en mansgestalt som stod framför fönstret. Jag såg inget ansikte, men kroppens konturer var så extremt tydliga i månljuset. Jag blev skiträdd och drog upp täcket högt så jag inte såg fönstret, blundade och viskade "Snälla, försvinn" flera gånger tills jag somnade. Sen den natten har jag alltid sovit med lampan tänd när jag sover ensam, och detta var 6 år sen.

I samma lägenhet som vi bodde i då berättelsen ovan utspelade sig, har jag alltid haft problem med att vara ensam hemma. Jag hade alltid en krypande känsla av att någon var med mig eller tittade på mig, och vår trappa knakade natt som dag, oftast bara när jag var ensam hemma. Även mitt på dagen kunde jag känna den här otäcka känslan av att någon iakttog mig. Tack och lov så flyttade vi därifrån för 2 år sen, och jag har aldrig haft samma känsla igen när jag är ensam hemma.