På första våningen i huset finns det ett rum med en glasdörr in till. Det har blivit något av ett förvaringsrum..
egentligen ska det vara till för hemmabjudningar, men så har det inte blivit. ända sen jag var liten har jag haft
svårt för att gå in i det rummet. dels för att där är så mycket saker ivägen att man inte ser eftersom där inte är någon lampa.
men sen har det alltid funnits en känsla av att jag inte borde gå in där.
det som hände var på en solig vår dag för ungefär ett år sedan. Solen riktigt lös in genom fönsterna och man kunde känna att
det snart skulle bli vår och varmt. Men där fanns ingen sol i rummet med glasdörr. trots att det borde lyst in där.
jag var där nere och hade precis diskat klart när det började..
min kanin som har sin bur mitt emot glasdörren hade börjat bli lite konstig.
han satt helt stilla och emellanåt stampade han till. så jag gick bort till honom, för ibland stampar han till
om han vill ha uppmärksamhet... men idag tittade han inte åt mig ens. hans ögon var uppspärrade och man såg rädslan och nästan skräcken i ögonen.
han stirrade rakt in i glasdörren. det började krypa i skinnet på mig.
men det var ju mitt på ljusa dagen.. så jag försökte skaka av mig känslan.
min blick vändes mot glasdörren, och luften blev kall. allting stannade till, men samtidigt fortsatte tiden framåt.
jag vet inte hur länge jag tittade mot glasdörren, men plötsligt kom det en smäll mot glaset.
jag blev så rädd att jag hoppade till ordentligt. hjärtat slog så fort att jag borde fått en hjärtattack.
på glaset i dörren såg jag en vit hand som smekte längs med hela glaset.
sedan blev den vita gestalten synlig och jag kunde se formen av en kvinna bakom dörren.
min kanin blev allt vildare och vildare, han sprang runt allt vad han kunde, som om han försökte ta sig ut.
jag har aldrig tagit så långa steg i trappan förr. på bara några sekunder hade jag flyttat mig upp till ovanvåningen och stängt dörren om mig.
efter en stund hade jag hämtat andan lite och min kanin hade lugnat sig.
men då kom de välbekanta knarrade och små dunsarna från rummet tvärsöver mitt.
 ..som tur var tystnade allting snart. jag har aldrig förr berättat om detta, för ingen hade trott mig.
några månader senare hände samma sak igen, men den här gången var där ingen duns mot rutan.
den vita gestalten syntes, och kaninen blev helt galen. resten av familjen försökte lugna ner det lilla vettskrämda djuret.
de upptäckte att han tittade in mot glasrutan, men de såg inte vad jag såg.
den otäcka vita gestalten som stod och stirrade mot oss.
sen dess har jag varit övertygad om att alla inte kan se övernaturliga saker.